Som vissa av er kanske misstänker var vi i Surahammar i helgen på Klösets utställning. Mer rapportering och bilder från showen kommer alldeles senare!   

Just nu måste jag bara morra till om en liten incident i söndagens panel. Cooper hade nominerats av den domaren jag gick hos, vilket innebar att vi skulle hitta en annan assistent åt honom till finalen då ju inte jag får bära honom. På förhand ber mamma en annan assistent att bära fram katten, vilket inte skulle vara några problem. Men i stundens hetta när hanarna skulle ut på borden, fick den här assistenten tag i en annan katt och bar iväg med. Visst, sådant kan ju hända. Katter byts lite hit och dit. Men vad som hände nu var att det märkligt nog blev väldigt tomt på assistenter kvar i panelen förutom dem som redan höll i varsin katt. Jag stod själv uppe vid Coopers bur medan panelen satte igång  och undrade vem tusan jag skulle be ta ut honom. Det fanns en enda assistent i närheten utav oss och jag skyndar fram till henne och säger att hon måste bära fram en bengalhane som saknas i panelen.

Svaret blir först; "Men ta den själv, jag bär helst inte bengaler"

Jag svarar något stressat att "Det är min egen katt, jag kan inte ta ut honom". Assistenten snörper på munnen och upprepar att "Jag bär helst inte bengaler, är han snäll då?" Jag får intyga at Cooper är världens snällaste två gånger utan att hon reagerar, hon fortsätter att torka ur en tom bur innan jag tillsist kan släpa iväg henne till Copsen, sätta på henne nummerlappen och skicka iväg henne till domarborden och den redan pågående hankatts-finalen.

I sådana ögonblick gäller det att inte få ett big tantrum och fräsa som en ilsken katt. VAD gör man som assistent på en utställning om man är så motig till att bära katter?  Visst kan man meddela för sina kollegor i förväg att man kanske inte gärna bär tunga katter, är rädd för en viss ras etc, och försöka undvika de katterna i panelen, men när det väl kommer till kritan och det inte finns någon annan tillgänglig assistent i närheten är det ju bara att ställa upp! Ta fram katten till bordet och låt den visa sig själv om man är så rädd för att hålla i den. Åtminstone.   

Själv är jag en av de mindre assistenterna, med små händer och inte direkt några rejäla armmuskler, men det har aldrig hindrat mig från att bära stora och tunga katter. Ej heller skulle jag någonsin vägra bära fram en katt på grund av vilken ras den var! Är det bara jag som tycker att det är knasigt att ha en massa förbehåll för vilka katter man kan tänka sig att bära och vilka man inte kan tänka sig att bära? Nej, skärpning tycker jag allt...

Bengaler som är så farliga...

Så har vi betat av en utställningsdag i en mycket varm lokal i Kalmar. Det var rulla och knyta upp assistentskjortan så mycket det bara gick för att undvika att bli fullkomligt klibbig. Jag hade tur nog att bli placerad hos Eric Reijers som också hade n24 bengaler den dagen, så att jag för en gångs skull kunde vara med och se alla våra kissars bedömningar   Dessutom var Steph på plats som domarelev, så dagen blev högst angenänäm!

Jag och Lemonpie kunde gosa loss ordentligt under bedömningen...  

Trevligt också för en gångs skull med en domare som har en fräschare och påläst syn på bengalstandarden. Eric Reijers påpekade saker som att bengalen är den enda ras i vilken standard det står att benstommen aldrig får vara delikat, att profilen hellre ska vara för rak än för konkav och att längden på Lennons huvud var alldeles perfekt för en hankatt att växa i. Flera andra honor och hanar fick se sig slagna av Lemonpie som enligt Eric var mycket lovande men ännu en tonåring, därför slutade Lennon tvåa efter "big brother" Cooper i BIV'en. Sådana kunniga domare sporrar oss uppfödare att fortsätta sträva efter den typ av bengal vi ser i standarden, och väcker hoppet att kanske fler domare så småningom ska kunna se en brist i typen på de trubbnästa, knyckta och klena bengaler som tassar runt på domarborden Sverige över och drar hem vinster.

Pie, pie, Lemonpie...   

Copsen, BIV-V samt BIS   

Nästa gång blir om en månad i Surahammar, då vi drar till Klösets utställning. Tills dess får vi njuta av sommaren för fullt och inte minst, förhoppningsvis välkommna våra två nya amerikanska skönheter till Danmark! Vi kan knappt vänta!

Efter två dagar av strålande sol här i Skåne känns det som att sommaren äntligen har börjat och lata dagar på stranden hägrar framöver. I helgen väntar dock mindre lata dagar på Uppsala kattklubb dit jag åker upp enbart för att gå assistent. Det blir upp och att bo hos rara-tiara-Gabi på Bella Pardus   Och efter mycket om och men hoppas vi nu att Steph kommer med efter halva vägen på samma tåg som jag och har platsen bredvid mig imorgon, det var nämligen så vi försökte få till det när vi bokade från varsin dator över internet... Vilket innebär att resultatet känns en smula ovisst, måste jag säga! Det ska bli väldigt roligt att träffa alla bengalmänniskor (och icke-människor?) som kommer till UK, även om jag själv är där kattlös. Jag tror på fullaste allvar att jag får fysiska abstinensbesvär om det går för lång tid utan att jag sätter min fot på en utställning...

Vi ses i helgen!

Kommer ni ihåg de framgångsrika ungdjuren jag nämnde i ett tidigare inlägg?

I helgen fortsatte ett par av dessa sina bravader och vi fick två nya Junior Winners i Sverige; SE*Romanenkos Omega by Siddharta samt SE*Pagngles Love is All Around. Båda kissarna blev BIS båda dagar, Omega i Juniorklassen och "Masken" som kattunge. Otroliga prestationer på väldigt kort tid av dessa bebisar! Grattis alla stolta hussar och mattar!         Och farliga konkurrenter på SWS'10 i höst...

För övrigt var det en mycket trevlig helg på Elfsborgskatten, i mycket trevligt sällskap!   Tusen tack Per och Sabina för ypperligt omhändertagande! Cooper skall väl också få ett omnämnande i bloggen som lyckades ta BIV-T och BIS båda dagar, den kissen fortsätter att skämma bort oss...    Nästa helg blir det Uppsala kattklubb och tåg upp till Gabi i Stockholm. Lämnar kissarna hemma och ska enbrt jobba som assistent. Jo det förstås, lilla Nala åker ju med på tåget för att förenas med sin nya matte på utställningen!   

P.s: Ett stort långfinger till de kräk till människor som uppenbarligen inte har något emot att visa öppet för alla omkring sig vilken brist på liv de har, utan bara är ute efter att hävda sig genom att trycka ner andra.   

Som många av er redan vet är jag en ständigt knegande assistent på kattutställningar. Sedan jag började för ca två år sedan har det gått få utställningar då jag inte jobbat. När man väl börjat är det svårt att låta bli, löjligt men sant.

Första gången gick jag som elev-assistent bredvid Steph på Spinneriets utställning. Största delen av den helgen var jag mest förvirrad och blyg och allmänt malplacerad, men samtidigt glad att jag var på väg in i "assistentlivet". Jag bar katter i panelen av alla möjliga olika slag och fick desstom en del beröm efteråt. Det var en väldigt rolig helg som blev början på något helt nytt!

Efter denna första upplevelse tog det fart igen senare under hösten då några skånska utställningar saknade assistenter. Jag som inte hade anmält mig innan fick hoppa in och för första gången hålla i alla trådar helt själv, vilket absolut var en utmaning. Men det var väl i den vevan ungefär som jag upptäckte att jag fixade jobbet även på egna ben.

Därefter har det bara rullat på och jag missar ogärna ett tillfälle att vara assistent. I första hand ligger det nog i mitt stora intresse för katter och djur överlag; Jag finner få saker så roliga som att få hantera och träffa olika katter på nära håll. Att få en katt att känna sig bekväm och presentera sig snyggt framför domaren/i finalen är en konst i sig och alla har olika personligheter som man får lära sig att läsa av. Det finns dessutom hur många olika varianter att presentera en katt på som helst, det är stor skillnad på utsträckt och utsträckt och hoptryckt och hoptryckt...

Sedan har vi också den sociala biten. Man får chansen att umgås med en hel drös trevliga människor och kan diskutera allt mellan himmel och jord som rör kattintresset, vilket är väldigt lärorikt. Om jag någon gång inte går assistent på en utställning känns dagen väldigt händelselös och långsam och man undrar vad man egentligen brukade ha för sig innan man drog på sig den röda skjortan. Vad som är lite synd och som jag ibland kan sakna är att man inte hinner spendera så mycket tid med de egna medhavda katterna. Det blir mycket annat som hamnar i fokus istället.

Men lite Devs hinner man alltid med!   

Mitt bästa minne hittills var när jag gick assistent på World Winner show 2009 i St Gallen. Det var en enormt arrangemang i en jättestor lokal och man var tvungen att ha ungefär åtta armar och tala tio olika språk samtidigt för att få allt att flyta. Det var fransmän, tyskar, schweizare, italienare, portugiser, you name it, som alla försökte kommunicera på sitt eget modersmål. I panelen fick jag äran att bära många fina katter, och av dem tre stycken "hemifrån" som kammade hem titeln WW '09; Leopardette's U Want me of Norrguld, NL*Pendragon Weathergirl samt en siamestjej.   

Just nu ser jag fram emot Spinneriet i helgen då jag kommer gå för Eiwor och Donatella, som båda kommer att ha kategori tre. Hoppas vi ses där alla glada människor!

Igår bar det äntligen av till första showen på en hel evighet. Vi reste kamratligt med Per och Sabina från S*Powerspots respektive S*Junglespots, vilket innebar att jag och Sabina kunde lämna uppgiften att hålla chaufför-mamma sällskap åt Per i framsätet medan vi kunde sova så sött i baksätet bland alla burar, tidig morgon som det ju var   

Som vanligt var jag assistent och hamnade för en gångs skull hos bengalerna (jag har en tendens att placeras hos kategori två   ) som gik hos Berta Nemcóva den här gången. Jag kunde alltså ha full koll på hur bedömningen gick och behövde inte snurra runt utan en aning om hur det går för den egna medhavda flocken    

Benglarna visade framfötterna och tog hem, ex1'or, BIV och nomineringar. Särskilt kul är det med Lemonpie (Lennon, Lemonen etc, kärt barn har många namn) som trots sitt kontroversiella huvud av någon anledning fortsätter att komma till finalerna. Det är lätt att glömma att Cooper i samma ålder mestadels åkte på ex 3- och ex 2-or, medan Lennon hittills har varit nominerad (och BIV två gånger) på alla sina svenska utställningar. Cooper fick ju dock i vuxen ålder ett mycket mer fifevänligt huvud, vilket Lennon antagligen aldrig helt kommer att få, men det är trots allt roligt att visa upp honom och låta domarna se och förvirras över något helt annorlunda   

Som oftast var det mycket trevliga människor på plats och inte minst i assistentgänget, vilket gör det till ett så roligt arbete! Jag fick också chansen att bära många snygga stjärnor och småstjärnor i panelen som uppförde sig exemplariskt! Så tack för en toppen, om än väldigt kylig, dag!

Du och jag Lemonpie!   

4-ever