Direktlänk till inlägg 24 augusti 2010
Kom förbi ett par underbart poetiska ord av Richard Burton om hans första möte med Elizabeth Taylor...
Hon var så utomordentligt vacker att jag nästan skrattade högt. Hon utstrålade svält, eld, förintelse och pest... det enda sanna upphovet. Hennes bröst var apokalyptiska, de skulle störta imperier innan de vissnade...Hennes kropp var ett konstruktionsmirakel...hon var obestridligt underbar. Hon var överdådig - Kort sagt, för jävla mycket. De där enorma violetta ögonen hade en underlig glimt. Evigheter drog förbi, civilisationer kom och gick medan dessa kosmiska strålkastare granskade min bristande personlighet. Vartenda koppärr i mitt ansikte blev en månkrater.
Jo här i Karlskrona är sniglarna lika sjuka som vanligt... Den här lealösa spinnande damen ska dessutom med ner till Skåne i eftermidda, Kurr kurr!...